MeToo

en kampanj som jag tror nästan alla har sett på sin facebok, twitter och kanske till och med har delat själva. Ett initiativ som jag tycker är himla bra och nu har många även ändrat det till en person istället för en kvinna. Vilket jag tycker är himla viktigt att tänk på, då alla blir och kan bli sexuellt trakaserad. Sen är det i största grad kvinnor som blir det är en anna sak, men såklart det är något som kan drabba ALLA. 

Hoppas verkligen att denna kampanj kan och kommer göra någon skillnad, får folk att inse att det är fler än de tror som har blivit sexuellt trakaserade. Frågan är inte vilka har blivit det, fråga är vilka har inte blivit det.

Vem har inte någon gång när man gått på stan, gått till och från klubben, eller bussen fått rop efter sig, busvisslingar, eller när man stått på spårvagnen, bussen eller i kön fått en hand på röven....ja eller när man dansar och bara har en allmänt jäkla bra kväll med sina kompisar tills det kommer någon (som på riktigt är till 99% snubbe) och dansar nära, halvt juckar mot äns lår, röv eller börjar ta på röven, man går undan, hen kommer igen, tills man går till sina kompisar och håller i dem, eller tar tag i närmsta killkompis som kan gå emellan, för det är svårt att förstå första, andra eller tredje gången man går undan, eller tar undan handen. För att det oftast hjälper när det kommer in en annan man i bilden innan hen fattar, hur kan man inte fatta?!?  Om jag vill dansa med dig så märker du det, jag kommer inte ta undan din hand, jag kommer inte gå ifrån dig.

varför är detta vardag, saker som händer så ofta att man inte blir förvånad när det händer?!? hur kan det inte vara fler som ser felet i det???

Ingen måste berätta om sitt trauma. Det är verkligen upp till var och en, men om du känner att du vill, eller bara förmedla någon tanke kring det hela, eller vill skriva under på hur sjuk hela den här situationen är, så kan du dela #metoo.

   #metoo 

If all the people who have been sexually harassed or assaulted wrote ”me, too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem. And for the people who are not yet ready to share, we share for you and respect your choice.

 

 

 
 
hur jag mår och tankar kring mitt mående
(behövde skriva av mig lite igen, så ja det kommer på minna om texten jag skrev för nån månad sen, men känner att det inte gör nånting)
 
jag mår verkligen INTE dåligt JÄMT, men man har perioder, hade i vintras en period som inte var så jätte bra. Lite pga att min "morfar" Ernst dog i slutet av oktober, sen vid jul fick jag reda på att mormor hade fått cancer (hon mår bra nu), kände mig stressad och ledsen över att jag inte hinner träffa mina vänner och familj hemma i småland så mycket som jag vill, då jag bor i göteborg, och när jag kommer hem en helg försöker jag pressa in så många människor som möjligt på ingentid alls, vilket gör att jag blir mer stressad och inte hinner träffa familjen så mycket. Det var även mycket i skolan och jag vill hinna blogga precis som vanligt...även att jag vet att jag inte MÅSTE blogga VARJE DAG, så sitter jag ändå och gör 2 inlägg per dag 5-7 dagar iveckan. 
 
Det var även denna tiden jag behövde leta nytt boende igen, efter att varit på ett bra ställe, där jag trivdes jätte bra och bodde med fantastiska Hanna, vilket gjorde att det blev ännu en sak att tänka på. Men det var nu jag började känna på riktigt att man skaffat sig en massa underbara kompisar, LoL6 som jag då hade lärt känna i ett halvår, viss bättre än andra. Jag dejtade även Leon som nu är en sjukt bra vän.  Så ja det är såklart det hände bra saker, men även om det skulle hända 5 bra saker, kan 1 jobbig sak bara förstöra ALLT.  Det lixom tar överhanden och det faktum att jag vill hinna med så jäkla mycket, vara duktig i skolan, eller jobbet, hinna träffa vänner och göra massa annat blir jobbigt i längden, Jag MÅSTE inse att jag INTE KAN HINNA MED ALLT. 
 
Perioder kommer och går, jag kan må bra i flera veckor för att sedan ha några dagar med skit och ångest som bara den, men när man mått såhär i några år och gått i terapi och pratat, lärt isg vad jag kan göra för att må bättre, fått verktyg så blir det lite bättre. Vetskapen om att det kommer gå över hjälper nått otroligt även att vetskapen om att det kommer komma tillbaka också finns där. 
 
----
 
Det faktum att jag kan avboka något om jag sen inser att det blir tight med tid eller att jag inte mår bra, är inget som existerar för mig. Då jag INTE vill vara den som avbokar. Jag har kompisar som gör det och det är såklart jag känner att det är synd och tråkigt men såklart jag förstår mina kompisar om de avbokar för att de mår dåligt eller hade lovat någon anna inna och råka dubbelboka. Så äevn att JAG vet om att jag kan avboka om jag den dagen sedan inte mår bra och inte känner för dte gör jag inte det, utan tvingar ut mig. Absolut att det ibland kan vara en bra grej, då kjag ofta mår bra av att umgås med en kompis, men ibland måste man få avboka och bara ha en dag där inte allt är frid och fröjd. 
 
Jag kan ha en dag där allt faktikst är skit bra och inget dåligt händer, allt är frid och fröjd för att sen på kvällen bara, baam! och jag må skit och så börjar jag må mer skit bara för att jag inte fattar varför jag helt plötslogt bara börjad må skit från första början. 
 
----
 
Så låt dig själv må skit ibland, för det gör man, du får gråta precis som du får lova tt vara glad, avboka grejjer, ta inte på dig för mycket, låt dig göra misstag (även att du som jag är en perfektionist), prata om saker med någon (vän, familj....) ibland funkar en kram lika bra som att prata, sluta lottsas att allt är så jäkla bra hela tiden, för det är det inte, om någon frågar hur du mår, säg inte OK om du INTE MÅR OK. 
 
Ibland måste du faktikst prioritera bara dig! <3 
 
 
psykiskt ohälsa
 
något som folk fnyser åt och ofta tänker att det är väl inget. För många förstår inte hur en människa bara kan må allmänt jäkla dåligt "utan någon anledning". Det är ju inte som att personen har brutit benet eller något, hur kan hen då må så dåligt.
 
Jag har pratat med så många i min ålder som mår dåligt och är deprimerade och det är mycket vanligare än vad du tror. Hade en kompis som skrev till mig för någon dag sedan och undrade om det var konstigt att hen mådde dåligt nu när hen jobbade, kände hen att hen inte hann träffa de människor hen älskar och vill se, pga jobbar hela jäkla tiden och verkligen hinner inte och undrade om det bara var hen som kände så??? Mitt svar var såklart nej, för jag vet precis vad hen pratar om.
 
 Jag  ände så när jag höll på  och vickade i typ hela Vetlanda kommun. Menar inte att alla som jobbar hela tiden och inte hinner träffa vänner kommer bli deprimerade, så är verkligen inte fallet. Alla är olika mycket sociala människor. Men det var precis så det var för mig 2015, på hösten, jag hade tagit studenten, var van vid att se mina kompisar varje dag, en del av dem ialf. Hade skola, bloggade, sjöng i kör osv hade hela tiden saker at göra. Sen jobbade jag hela sommaren, klämde in att träffa vänner, i mitt schema som bestod av halvdagar, jobba helg och 11 timmars pass. Fick ett nytt jobb ett tag, sökte nytt fick ett efter 2 veckor, men då det var som vikare så fick jag inte så mycket jobb. Var vissa veckor jag fick jobb bara en dag, vilket gjorde at jag sov halva dagar och kände at jag mest inte hade någon anledning att gå upp ur sängen.
 
Och jag är personen som måste träffa folk, måste ha saker och göra. När jag är själv för mycket så börjar jag tänka tillbaka på gamla saker, tänka på nya saker, överanalysera och blir bara mer och mer osäker på mig själv och kommer in på tankar som varför någon äns skulle vilja vara min vän? varför skulle någon vilja ha mig? då är jag ändå en person som sätter andra före mig själv ganska ofta, då jag mår bra när andra mår bra. Om personer i min närhet mår skit mår jag skit åt dem, vilket inte underlättar det hela var glad hela tiden grejen som är lite av grej.
 
Sen hjälper det inte att jag måste ha koll på allt och ja vara duktig på allt. Jag vill vara duktig i skolan, har alltid velat ha höga betyg, hinna vara hemma med familjen, hjälpa till, vara med vänner, laga mat, blogga, fota, sy, måla, hur kan man ens hinna detta utan att bli stressad? svaret är det kan man inte. Men jag vill hinna allt, så jag tvingar mig själv att hinna allt, tvingar mig själv att vara glad även när jag inte är det. När jag gör saker med mina vänner och de inte är så pepp, försöker jag vara pepp åt dem också och det är utmattande och tog så långtid innan jag ens tog mig till UMO och bokade en tid för att prata med någon. Det var inte förens en främmande människa sa till mig att: "du kan inte vara glad hela tiden och du kan inte göra alla nöjda hela tiden"  innan jag fattade och insåg att det var det jag gjorde. När jag väl gjorde det så mådde jag mycket bättre. Det blev inte bra efter första besöket eller andra, men det blev lite lite lite bättre för varje gång. Jag kom tack vare mina besök till UMO på att slöjdlärare kanske  är en bra grej. Det kommer ta tid innan du mår bra och bara för att du mår bättre betyder inte det att det inte kommer komma svackor, men om du pratar med någon kommer du komma på vad som funkar för dig att må bättre. Även är du vet vad det är som får dig att må bättre kommer du antagligen att få tvinga dig själv till att börja göra det, tillslut kommer det bli lättare och lättare att faktiskt göra det och du kanske inte varje gång måste tvinga dig till att göra det.
 
Tack vare att jag gick och pratade med någon insåg jag att jag på riktigt varje dag, utom få undantag, "varit glad" för att det är något jag tror folk förväntar sig av mig. Jag kan inte må bra jämt, hur kan jag må bra när min morfar dör, eller när man är stressad över skolan, att leta bostad och samtidigt får veta att mormor har fått cancer??? ingen människa kan må bra då, det är logiskt att må lite skit då.
 
Så ja jag mår bättre, men jag har dåliga dagar, jag tycker ofta att det tuffaste på hela dagen kan vara att bara ta mig upp ur sängen...och jag försöker träffa folk ofta för att jag behöver det, de får mig att tänka på annat och de får mig att må bra! Jag kan bli lite över drivet klängig på folk och vill ses hela tiden, det är för att jag antagligen tycker personen i fråga är fett nice att hänga med och att jag vet att ja jag mår bar av att umgås med folk. Något annat som är de bästa som finns är att bara ha någon som du kan träffa även om du mår skit och inte vill prata utan bara vill umgås med någon, ha någon som håller om dig och bara få dig att känna dig så sjukt trygg och älskad utan att säga ett skit.
 
Så gå till någon och prata med om DU mår dåligt, jämför inte DINA problem med andras, känner du att du mår dåligt så gör du det. Inga problem är försmå problem. Jag älskar att jag har några kompisar jag kan prata om allt med, för jag är personen som behöver få prata av mig, men även personen som bara vill umgås utan att säga något men vill ha någon där. För ibland som mestadels nu förtiden vet jag fasen inte äns varför jag mår dåligt och då är det jäkligt svårt att prata om det, vilket i sin tur gör att man blir arg, för hur kan jag må dåligt utan att veta varför?!?
 

Liknande inlägg