hur jag mår och tankar kring mitt mående
(behövde skriva av mig lite igen, så ja det kommer på minna om texten jag skrev för nån månad sen, men känner att det inte gör nånting)
 
jag mår verkligen INTE dåligt JÄMT, men man har perioder, hade i vintras en period som inte var så jätte bra. Lite pga att min "morfar" Ernst dog i slutet av oktober, sen vid jul fick jag reda på att mormor hade fått cancer (hon mår bra nu), kände mig stressad och ledsen över att jag inte hinner träffa mina vänner och familj hemma i småland så mycket som jag vill, då jag bor i göteborg, och när jag kommer hem en helg försöker jag pressa in så många människor som möjligt på ingentid alls, vilket gör att jag blir mer stressad och inte hinner träffa familjen så mycket. Det var även mycket i skolan och jag vill hinna blogga precis som vanligt...även att jag vet att jag inte MÅSTE blogga VARJE DAG, så sitter jag ändå och gör 2 inlägg per dag 5-7 dagar iveckan. 
 
Det var även denna tiden jag behövde leta nytt boende igen, efter att varit på ett bra ställe, där jag trivdes jätte bra och bodde med fantastiska Hanna, vilket gjorde att det blev ännu en sak att tänka på. Men det var nu jag började känna på riktigt att man skaffat sig en massa underbara kompisar, LoL6 som jag då hade lärt känna i ett halvår, viss bättre än andra. Jag dejtade även Leon som nu är en sjukt bra vän.  Så ja det är såklart det hände bra saker, men även om det skulle hända 5 bra saker, kan 1 jobbig sak bara förstöra ALLT.  Det lixom tar överhanden och det faktum att jag vill hinna med så jäkla mycket, vara duktig i skolan, eller jobbet, hinna träffa vänner och göra massa annat blir jobbigt i längden, Jag MÅSTE inse att jag INTE KAN HINNA MED ALLT. 
 
Perioder kommer och går, jag kan må bra i flera veckor för att sedan ha några dagar med skit och ångest som bara den, men när man mått såhär i några år och gått i terapi och pratat, lärt isg vad jag kan göra för att må bättre, fått verktyg så blir det lite bättre. Vetskapen om att det kommer gå över hjälper nått otroligt även att vetskapen om att det kommer komma tillbaka också finns där. 
 
----
 
Det faktum att jag kan avboka något om jag sen inser att det blir tight med tid eller att jag inte mår bra, är inget som existerar för mig. Då jag INTE vill vara den som avbokar. Jag har kompisar som gör det och det är såklart jag känner att det är synd och tråkigt men såklart jag förstår mina kompisar om de avbokar för att de mår dåligt eller hade lovat någon anna inna och råka dubbelboka. Så äevn att JAG vet om att jag kan avboka om jag den dagen sedan inte mår bra och inte känner för dte gör jag inte det, utan tvingar ut mig. Absolut att det ibland kan vara en bra grej, då kjag ofta mår bra av att umgås med en kompis, men ibland måste man få avboka och bara ha en dag där inte allt är frid och fröjd. 
 
Jag kan ha en dag där allt faktikst är skit bra och inget dåligt händer, allt är frid och fröjd för att sen på kvällen bara, baam! och jag må skit och så börjar jag må mer skit bara för att jag inte fattar varför jag helt plötslogt bara börjad må skit från första början. 
 
----
 
Så låt dig själv må skit ibland, för det gör man, du får gråta precis som du får lova tt vara glad, avboka grejjer, ta inte på dig för mycket, låt dig göra misstag (även att du som jag är en perfektionist), prata om saker med någon (vän, familj....) ibland funkar en kram lika bra som att prata, sluta lottsas att allt är så jäkla bra hela tiden, för det är det inte, om någon frågar hur du mår, säg inte OK om du INTE MÅR OK. 
 
Ibland måste du faktikst prioritera bara dig! <3 
 
 
psykiskt ohälsa
 
något som folk fnyser åt och ofta tänker att det är väl inget. För många förstår inte hur en människa bara kan må allmänt jäkla dåligt "utan någon anledning". Det är ju inte som att personen har brutit benet eller något, hur kan hen då må så dåligt.
 
Jag har pratat med så många i min ålder som mår dåligt och är deprimerade och det är mycket vanligare än vad du tror. Hade en kompis som skrev till mig för någon dag sedan och undrade om det var konstigt att hen mådde dåligt nu när hen jobbade, kände hen att hen inte hann träffa de människor hen älskar och vill se, pga jobbar hela jäkla tiden och verkligen hinner inte och undrade om det bara var hen som kände så??? Mitt svar var såklart nej, för jag vet precis vad hen pratar om.
 
 Jag  ände så när jag höll på  och vickade i typ hela Vetlanda kommun. Menar inte att alla som jobbar hela tiden och inte hinner träffa vänner kommer bli deprimerade, så är verkligen inte fallet. Alla är olika mycket sociala människor. Men det var precis så det var för mig 2015, på hösten, jag hade tagit studenten, var van vid att se mina kompisar varje dag, en del av dem ialf. Hade skola, bloggade, sjöng i kör osv hade hela tiden saker at göra. Sen jobbade jag hela sommaren, klämde in att träffa vänner, i mitt schema som bestod av halvdagar, jobba helg och 11 timmars pass. Fick ett nytt jobb ett tag, sökte nytt fick ett efter 2 veckor, men då det var som vikare så fick jag inte så mycket jobb. Var vissa veckor jag fick jobb bara en dag, vilket gjorde at jag sov halva dagar och kände at jag mest inte hade någon anledning att gå upp ur sängen.
 
Och jag är personen som måste träffa folk, måste ha saker och göra. När jag är själv för mycket så börjar jag tänka tillbaka på gamla saker, tänka på nya saker, överanalysera och blir bara mer och mer osäker på mig själv och kommer in på tankar som varför någon äns skulle vilja vara min vän? varför skulle någon vilja ha mig? då är jag ändå en person som sätter andra före mig själv ganska ofta, då jag mår bra när andra mår bra. Om personer i min närhet mår skit mår jag skit åt dem, vilket inte underlättar det hela var glad hela tiden grejen som är lite av grej.
 
Sen hjälper det inte att jag måste ha koll på allt och ja vara duktig på allt. Jag vill vara duktig i skolan, har alltid velat ha höga betyg, hinna vara hemma med familjen, hjälpa till, vara med vänner, laga mat, blogga, fota, sy, måla, hur kan man ens hinna detta utan att bli stressad? svaret är det kan man inte. Men jag vill hinna allt, så jag tvingar mig själv att hinna allt, tvingar mig själv att vara glad även när jag inte är det. När jag gör saker med mina vänner och de inte är så pepp, försöker jag vara pepp åt dem också och det är utmattande och tog så långtid innan jag ens tog mig till UMO och bokade en tid för att prata med någon. Det var inte förens en främmande människa sa till mig att: "du kan inte vara glad hela tiden och du kan inte göra alla nöjda hela tiden"  innan jag fattade och insåg att det var det jag gjorde. När jag väl gjorde det så mådde jag mycket bättre. Det blev inte bra efter första besöket eller andra, men det blev lite lite lite bättre för varje gång. Jag kom tack vare mina besök till UMO på att slöjdlärare kanske  är en bra grej. Det kommer ta tid innan du mår bra och bara för att du mår bättre betyder inte det att det inte kommer komma svackor, men om du pratar med någon kommer du komma på vad som funkar för dig att må bättre. Även är du vet vad det är som får dig att må bättre kommer du antagligen att få tvinga dig själv till att börja göra det, tillslut kommer det bli lättare och lättare att faktiskt göra det och du kanske inte varje gång måste tvinga dig till att göra det.
 
Tack vare att jag gick och pratade med någon insåg jag att jag på riktigt varje dag, utom få undantag, "varit glad" för att det är något jag tror folk förväntar sig av mig. Jag kan inte må bra jämt, hur kan jag må bra när min morfar dör, eller när man är stressad över skolan, att leta bostad och samtidigt får veta att mormor har fått cancer??? ingen människa kan må bra då, det är logiskt att må lite skit då.
 
Så ja jag mår bättre, men jag har dåliga dagar, jag tycker ofta att det tuffaste på hela dagen kan vara att bara ta mig upp ur sängen...och jag försöker träffa folk ofta för att jag behöver det, de får mig att tänka på annat och de får mig att må bra! Jag kan bli lite över drivet klängig på folk och vill ses hela tiden, det är för att jag antagligen tycker personen i fråga är fett nice att hänga med och att jag vet att ja jag mår bar av att umgås med folk. Något annat som är de bästa som finns är att bara ha någon som du kan träffa även om du mår skit och inte vill prata utan bara vill umgås med någon, ha någon som håller om dig och bara få dig att känna dig så sjukt trygg och älskad utan att säga ett skit.
 
Så gå till någon och prata med om DU mår dåligt, jämför inte DINA problem med andras, känner du att du mår dåligt så gör du det. Inga problem är försmå problem. Jag älskar att jag har några kompisar jag kan prata om allt med, för jag är personen som behöver få prata av mig, men även personen som bara vill umgås utan att säga något men vill ha någon där. För ibland som mestadels nu förtiden vet jag fasen inte äns varför jag mår dåligt och då är det jäkligt svårt att prata om det, vilket i sin tur gör att man blir arg, för hur kan jag må dåligt utan att veta varför?!?
 
Nu kommer typ en hel roman här, men kände för att göra ett inläggi bara text. Skriva av mig, precis som jag gjorde förra året om bisexualitet. ( http://endrmmare.blogg.se/2015/september/att-vara-bisexuell.html )
 
Hanna du ska vara snäll och glad för det är så folk är vana vid dig
 
Det är så folk som inte känner mig tänker om mig. Jag har haft vänner som sagt till mig,"att innan jag kände dig och bara såg dig i skolan, tänkte jag alltid att hon verkar som en schysst tjej, hon är nog kul att umgås med och jag hade rätt". Det sätter press.
Så klart jag är glad och jag vill alla väl. Men det har sitt pris. 
 
Man sätter griller i sitt eget huvud, man ställer orimliga krav på sig själv. Så som att nu i veckan har jag
haft huvudverk och antagligen lite feber (som jag bara tänk: du är varm nu bara för att du har jobbat, sprungit runt på ica osv, inser nu att det varit en lugn vecka med, så sämsta ursäkten någonsin). Så när jag åkte hem från Vetlanda stannade jag i Korsberga och sa till Fredrick att jag har ont i huvudet och håller på att få migrän. Han sa såklart men Hanna stannna hemma så ser vi hur du mår i morgon. Slapp dock få migrän nu då jag stannade hemma och faktiskt tog det lugnt, åt alvedon osv. Har lyckats undvika migrän någon enstaka gång innan när jag försökt säga till mig själv att du mår inte bra, stanna hemma och gör ingenting mer än att äta. Problemet är att jag alltid vill vara så jäkla bra på allt och vara och göra mitt allra bäst 24/7. Inte missa skolan, inte missa jobbet,hänga med på allt med mina vänner och familjen. Man kan ju inte missa något!
 
Jag skämtar inte när jag vekligen tänkte hela vägen från sjukhuset till Korsberga att jag kände mig så sjukt elak när jag grunnade på att jag ska nog säga till Fredrick att jag kanske inte kan jobba. Jag sa inte tlll honom att jag kan inte jobba, utan jag håller nog på att få migrän och jag har haft ont i huvdet hela veckan... Sen sa han att du kan vara hemma. För att jag kände att jag kunde inte säga det, jag kunde inte begära det. Hur kan man ens tänka så? hur smart är det att jobba med lite feber och migrän på ica, sitta i kassan, springa mellan kassa, posten, spelen och fylla på varor. Varför ska jag vara sådan som måste göra allt så jäkla bra och ordentligt hela tiden? Visst att min rum har kläder över hela golvet, och att jag inte hjälper till så mycket som jag borde hemma. Det är pga att det är enda stället jag känner att här kanske jag inte måste vara perfekt och göra allt så himla bra hela tiden. Visst känner jag att jag borde hjälpa mamma mer, jag tänker också varje gång jag plockat in alla kläder i garderoben och mitt rum ser så jäkla fint ut. Så klart jag tänker att jag borde kunna ha det såhär nästan hela tiden. Så svårt är det egentligen inte. För lets face it, så svårt är det inte. Men när man försöker vara bra på allt man gör så blir det jobbigt, när det kommer till de lätta sakerna.
 
Ofta vet man svaret själv och det är ett självklart svar, men ibland måste man bara få höra det från någon annan, en vän eller en utomstående. Det är därför jag tror det var en himla bra sak för mig att gå och prata med någon. Jag kunde säga allt jag tänkte på och hon gav mig en logisk lösning eller svar på tanken. Ofta var det något jag själv redan tänkt, men jag stötte bort det direkt och kom in på andra svar, krångligare svar. Svar som bara gjorde mig till boven om allt. Kan vara en så vardagligen grej som: när Moa och jag skulle ses i vintras. Hon skrev "jag kommer om 10 <3", efter 20 minuter sskrev jag,"10 min var det va ;) <3" , hon svara: "kommer om snart :) <3". Sen nrä hhon väl kommer så är hon lite, ja inte på dåligt humör men ja. Då det varmycket trafik och när hon skulle betala p-biljetten så strulade den och det var söigt och så knde hon väl att jag fått vänta. Jag tänkte direkt, nu har jag gjort något. Vad skulle jag på riktigt kunna ha gjort? och såklart jag inte var sur på henne heller, jag var antagligen också lite"out of balance" pga att jag hade varit och pratat på UMO för första gången så jag var väl lite extra kännslig. När vi pratade om det sen vid fikat på Askelyckan, så började jag gråta. Om allt typ, kände mig så töntig och viste inte heller riktigt varför jag grät. Berättade om allt jag sagt till henne och om det där dumma smsande när jag väntade på Moa. Moa var ju mer men Hanna såklart jag inte var arg på dig, var ju mer lite arg på mig som låtit dig vänta.
 
Det som jag pratat om på UMO var om t ex att jag alltid ska vara så himla glad, alltid ska jag få andra att må bra. Jag kan inte ha en dålig dag, jag ska må bra, psykiskt och fysikst. Jag menar om jag är sjuk, så är dte jätte ofta jag gick till skolan och bara jag är inte så sjuk, så ser Moa mig och bara men Hanna åk hem, du har feber. Jag försöker intala mig själv om att allt är tipp topp och såklart det kan vara det. Inte det jag menar att jag aldrig har en bra dag, jag mår jätte bra när jag är med vänner, när jag bara kan sitta och prata med någon i timmar, elelr att man bara är nära varandra och bara känner jag mår bra när jag är med dig även om vi pratar eller inte. Moa och Ebba är sådana människor jag kan träffa när jag mår bra eller dåligt. Personer som jag kan umgås med när vi babblar på om allt, elelr bara umgås och nästan säga ingenting och det är ok. Grejjen är att vi ses.
 
 Jag önskar att man kunde säga till sig själv att sluta, sluta försöka var så jäkla perfekt. För ingen människa är perfekt, alla gör fel och misstag. Vem bryr sig om du inte kan allting eller är jätte bra på allt INGEN. INGEN bryr sig, lovar. Jag VET detta själv, men va ska jag göra åt saken. Jag kan inte rå för att jag alltid ska överanalysera skiten ur saker, att jag tar åt mig, att jag vill at alal ska må bra och sen slutar det med att jag inte mår bra. Om det gör så att alla mina vänner mår bra så är det väl ingen fara? 
NEJ Hanna, det är inte så det funkar, må bra själv och sen hjälp andra. DU själv. 
 
Att känna att man inte räcker till, att känna att man inte är bra på tillräckligt många saker, är hemskt. Är så ofta jag inte gör saker pga att jag känner att jag testade det en gång och det gick inte bra, så varför ska jag försöka. Spelen på ica är ett bar exempel. Är jätte många som kommer in och ska spela på hästar eller nått. Förra sommaren så försökte jag knappt, jag testade 3 gånger och då hade jag någon brevid som sa hur jag skulle göra, för tänk om jag gör fel? det går ju bara inte. Man får inte göra fel. Du ska kunna göra det direkt och rätt. Är väl ingen som orkar vänta på att du ska lära dig allt om det tar för många gånger. 
 
ett annat exempel är: Jag hör folk parata om att "vi besöker dig i Paris när du är kännd och har egen modevisning" eller," jag kollade på prodject runway härom dan, tänkte på dig då. Skulle lätt kunna tänka mig att du var med och vann hela skiten". Jag kan hänga med på det lite och drömma med, men sen kommer verkligheten och ger mig en "käftsmäll". Var fan Hanna tro inte att du är något. Varför skulle du kunna komma någonstan? du är bara du och hur många är det inte som vill jobba inom detta, det är tufft du skulle aldrig klara dig. Visst du kan sy lite, det kan många. 
 
Sen kan det vara något man är stolt över, verkligen nöjd med sig själv, ja jag är nästan lite lycklig över det jag gjort så kan pappa komma, som är en av världens petigaste person mot sig själv och ialf oss i familjen. Tycker ofta jag stressar igenom saker jag syr, de kunde blivit bättre om jag gjort dem om det tagit en timma längre osv. jag älskar vekligen pappa, men när en person som man har nära, som man bara vill ska uppskatta det man gör och stötta en så blir det sjukt jobbigt när de bara en liten gjrej som att ska det vecket verkligen var där?. På en hel kappa, så har jag lyckat få ett litet veck längst ner, syns nästan inte. Inte ens min lärare märkte. Då tar man det på ett helt annat sett än om någon helt randoom sa det. Så familj, vänner och lärare, det rä persone rjag verkligen lyssnar på, om det säger något tänker jag på det. En sak jag verkligen gillad emed Viveka (design lärare) var att hon kollade hur man gjorde, gav nya tips osv men sa alltid som du gör är rätt sätt, det är ditt plagg, din kreation du gör vad du vill. Men jag är här för att visa dig flera möjligheter, ge dig nya idéer med ny kunskap. För mig blir de nämligen jätte jobbigt om jag gör något och det är "fel", tycker det är något av det jobbigaste som finns. Min stavning har jag kommit över, jag vet att jag är dålig på det. Men det är ca den enda saken jag kan gå med att jag inte har greppat. Så om jag skulle ha sytt något och någon skulle säga, varför har du gjort så? ska man inte göra på detta viset, det har hänt och blir jag helt borta. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag tänker att allt jag kan är kanske fel. Så hur ska jag kunna lära andra männskor något? tänkt om jag lär dem fel? det går ju bara inte! 
 
Kort sagt är mitt problem att jag känner att jag måste vara bra på ca allt och att jag nästan intalar mig själv att jag mår bra jämt och ständigt. Jag måste må bra och det gör ingen, det gäller både att vara sjuk och bara känna att man mår dåligt, är urbalans. Såklart jag inte känner detta jämt och ständigt. Det är därför de är bra för mig att göra saker så jag glömmer bort det,får annat att tänka på men att känna att jag måste vara glad och att känna att andra mår bra är en del av mig. Sen att det kan göra att mitt liv är skit ibland är det bara. Har jag en vän som mår dåligt, mår jag också dåligt, så blir det när man ibland bryr sig för mycket. Men jag blir bättre och jag tänker oftare på att jag inte ska tänka så osv. Så att gå och prata hjälper, det har gjort mig mer medveten om saker. Så om ni mår dåligt över minsta lilla och känenr att ni vill prata med någon gör det! Det hjälper!
 

Liknande inlägg