psykiskt ohälsa
 
något som folk fnyser åt och ofta tänker att det är väl inget. För många förstår inte hur en människa bara kan må allmänt jäkla dåligt "utan någon anledning". Det är ju inte som att personen har brutit benet eller något, hur kan hen då må så dåligt.
 
Jag har pratat med så många i min ålder som mår dåligt och är deprimerade och det är mycket vanligare än vad du tror. Hade en kompis som skrev till mig för någon dag sedan och undrade om det var konstigt att hen mådde dåligt nu när hen jobbade, kände hen att hen inte hann träffa de människor hen älskar och vill se, pga jobbar hela jäkla tiden och verkligen hinner inte och undrade om det bara var hen som kände så??? Mitt svar var såklart nej, för jag vet precis vad hen pratar om.
 
 Jag  ände så när jag höll på  och vickade i typ hela Vetlanda kommun. Menar inte att alla som jobbar hela tiden och inte hinner träffa vänner kommer bli deprimerade, så är verkligen inte fallet. Alla är olika mycket sociala människor. Men det var precis så det var för mig 2015, på hösten, jag hade tagit studenten, var van vid att se mina kompisar varje dag, en del av dem ialf. Hade skola, bloggade, sjöng i kör osv hade hela tiden saker at göra. Sen jobbade jag hela sommaren, klämde in att träffa vänner, i mitt schema som bestod av halvdagar, jobba helg och 11 timmars pass. Fick ett nytt jobb ett tag, sökte nytt fick ett efter 2 veckor, men då det var som vikare så fick jag inte så mycket jobb. Var vissa veckor jag fick jobb bara en dag, vilket gjorde at jag sov halva dagar och kände at jag mest inte hade någon anledning att gå upp ur sängen.
 
Och jag är personen som måste träffa folk, måste ha saker och göra. När jag är själv för mycket så börjar jag tänka tillbaka på gamla saker, tänka på nya saker, överanalysera och blir bara mer och mer osäker på mig själv och kommer in på tankar som varför någon äns skulle vilja vara min vän? varför skulle någon vilja ha mig? då är jag ändå en person som sätter andra före mig själv ganska ofta, då jag mår bra när andra mår bra. Om personer i min närhet mår skit mår jag skit åt dem, vilket inte underlättar det hela var glad hela tiden grejen som är lite av grej.
 
Sen hjälper det inte att jag måste ha koll på allt och ja vara duktig på allt. Jag vill vara duktig i skolan, har alltid velat ha höga betyg, hinna vara hemma med familjen, hjälpa till, vara med vänner, laga mat, blogga, fota, sy, måla, hur kan man ens hinna detta utan att bli stressad? svaret är det kan man inte. Men jag vill hinna allt, så jag tvingar mig själv att hinna allt, tvingar mig själv att vara glad även när jag inte är det. När jag gör saker med mina vänner och de inte är så pepp, försöker jag vara pepp åt dem också och det är utmattande och tog så långtid innan jag ens tog mig till UMO och bokade en tid för att prata med någon. Det var inte förens en främmande människa sa till mig att: "du kan inte vara glad hela tiden och du kan inte göra alla nöjda hela tiden"  innan jag fattade och insåg att det var det jag gjorde. När jag väl gjorde det så mådde jag mycket bättre. Det blev inte bra efter första besöket eller andra, men det blev lite lite lite bättre för varje gång. Jag kom tack vare mina besök till UMO på att slöjdlärare kanske  är en bra grej. Det kommer ta tid innan du mår bra och bara för att du mår bättre betyder inte det att det inte kommer komma svackor, men om du pratar med någon kommer du komma på vad som funkar för dig att må bättre. Även är du vet vad det är som får dig att må bättre kommer du antagligen att få tvinga dig själv till att börja göra det, tillslut kommer det bli lättare och lättare att faktiskt göra det och du kanske inte varje gång måste tvinga dig till att göra det.
 
Tack vare att jag gick och pratade med någon insåg jag att jag på riktigt varje dag, utom få undantag, "varit glad" för att det är något jag tror folk förväntar sig av mig. Jag kan inte må bra jämt, hur kan jag må bra när min morfar dör, eller när man är stressad över skolan, att leta bostad och samtidigt får veta att mormor har fått cancer??? ingen människa kan må bra då, det är logiskt att må lite skit då.
 
Så ja jag mår bättre, men jag har dåliga dagar, jag tycker ofta att det tuffaste på hela dagen kan vara att bara ta mig upp ur sängen...och jag försöker träffa folk ofta för att jag behöver det, de får mig att tänka på annat och de får mig att må bra! Jag kan bli lite över drivet klängig på folk och vill ses hela tiden, det är för att jag antagligen tycker personen i fråga är fett nice att hänga med och att jag vet att ja jag mår bar av att umgås med folk. Något annat som är de bästa som finns är att bara ha någon som du kan träffa även om du mår skit och inte vill prata utan bara vill umgås med någon, ha någon som håller om dig och bara få dig att känna dig så sjukt trygg och älskad utan att säga ett skit.
 
Så gå till någon och prata med om DU mår dåligt, jämför inte DINA problem med andras, känner du att du mår dåligt så gör du det. Inga problem är försmå problem. Jag älskar att jag har några kompisar jag kan prata om allt med, för jag är personen som behöver få prata av mig, men även personen som bara vill umgås utan att säga något men vill ha någon där. För ibland som mestadels nu förtiden vet jag fasen inte äns varför jag mår dåligt och då är det jäkligt svårt att prata om det, vilket i sin tur gör att man blir arg, för hur kan jag må dåligt utan att veta varför?!?
 
Nu kommer typ en hel roman här, men kände för att göra ett inläggi bara text. Skriva av mig, precis som jag gjorde förra året om bisexualitet. ( http://endrmmare.blogg.se/2015/september/att-vara-bisexuell.html )
 
Hanna du ska vara snäll och glad för det är så folk är vana vid dig
 
Det är så folk som inte känner mig tänker om mig. Jag har haft vänner som sagt till mig,"att innan jag kände dig och bara såg dig i skolan, tänkte jag alltid att hon verkar som en schysst tjej, hon är nog kul att umgås med och jag hade rätt". Det sätter press.
Så klart jag är glad och jag vill alla väl. Men det har sitt pris. 
 
Man sätter griller i sitt eget huvud, man ställer orimliga krav på sig själv. Så som att nu i veckan har jag
haft huvudverk och antagligen lite feber (som jag bara tänk: du är varm nu bara för att du har jobbat, sprungit runt på ica osv, inser nu att det varit en lugn vecka med, så sämsta ursäkten någonsin). Så när jag åkte hem från Vetlanda stannade jag i Korsberga och sa till Fredrick att jag har ont i huvudet och håller på att få migrän. Han sa såklart men Hanna stannna hemma så ser vi hur du mår i morgon. Slapp dock få migrän nu då jag stannade hemma och faktiskt tog det lugnt, åt alvedon osv. Har lyckats undvika migrän någon enstaka gång innan när jag försökt säga till mig själv att du mår inte bra, stanna hemma och gör ingenting mer än att äta. Problemet är att jag alltid vill vara så jäkla bra på allt och vara och göra mitt allra bäst 24/7. Inte missa skolan, inte missa jobbet,hänga med på allt med mina vänner och familjen. Man kan ju inte missa något!
 
Jag skämtar inte när jag vekligen tänkte hela vägen från sjukhuset till Korsberga att jag kände mig så sjukt elak när jag grunnade på att jag ska nog säga till Fredrick att jag kanske inte kan jobba. Jag sa inte tlll honom att jag kan inte jobba, utan jag håller nog på att få migrän och jag har haft ont i huvdet hela veckan... Sen sa han att du kan vara hemma. För att jag kände att jag kunde inte säga det, jag kunde inte begära det. Hur kan man ens tänka så? hur smart är det att jobba med lite feber och migrän på ica, sitta i kassan, springa mellan kassa, posten, spelen och fylla på varor. Varför ska jag vara sådan som måste göra allt så jäkla bra och ordentligt hela tiden? Visst att min rum har kläder över hela golvet, och att jag inte hjälper till så mycket som jag borde hemma. Det är pga att det är enda stället jag känner att här kanske jag inte måste vara perfekt och göra allt så himla bra hela tiden. Visst känner jag att jag borde hjälpa mamma mer, jag tänker också varje gång jag plockat in alla kläder i garderoben och mitt rum ser så jäkla fint ut. Så klart jag tänker att jag borde kunna ha det såhär nästan hela tiden. Så svårt är det egentligen inte. För lets face it, så svårt är det inte. Men när man försöker vara bra på allt man gör så blir det jobbigt, när det kommer till de lätta sakerna.
 
Ofta vet man svaret själv och det är ett självklart svar, men ibland måste man bara få höra det från någon annan, en vän eller en utomstående. Det är därför jag tror det var en himla bra sak för mig att gå och prata med någon. Jag kunde säga allt jag tänkte på och hon gav mig en logisk lösning eller svar på tanken. Ofta var det något jag själv redan tänkt, men jag stötte bort det direkt och kom in på andra svar, krångligare svar. Svar som bara gjorde mig till boven om allt. Kan vara en så vardagligen grej som: när Moa och jag skulle ses i vintras. Hon skrev "jag kommer om 10 <3", efter 20 minuter sskrev jag,"10 min var det va ;) <3" , hon svara: "kommer om snart :) <3". Sen nrä hhon väl kommer så är hon lite, ja inte på dåligt humör men ja. Då det varmycket trafik och när hon skulle betala p-biljetten så strulade den och det var söigt och så knde hon väl att jag fått vänta. Jag tänkte direkt, nu har jag gjort något. Vad skulle jag på riktigt kunna ha gjort? och såklart jag inte var sur på henne heller, jag var antagligen också lite"out of balance" pga att jag hade varit och pratat på UMO för första gången så jag var väl lite extra kännslig. När vi pratade om det sen vid fikat på Askelyckan, så började jag gråta. Om allt typ, kände mig så töntig och viste inte heller riktigt varför jag grät. Berättade om allt jag sagt till henne och om det där dumma smsande när jag väntade på Moa. Moa var ju mer men Hanna såklart jag inte var arg på dig, var ju mer lite arg på mig som låtit dig vänta.
 
Det som jag pratat om på UMO var om t ex att jag alltid ska vara så himla glad, alltid ska jag få andra att må bra. Jag kan inte ha en dålig dag, jag ska må bra, psykiskt och fysikst. Jag menar om jag är sjuk, så är dte jätte ofta jag gick till skolan och bara jag är inte så sjuk, så ser Moa mig och bara men Hanna åk hem, du har feber. Jag försöker intala mig själv om att allt är tipp topp och såklart det kan vara det. Inte det jag menar att jag aldrig har en bra dag, jag mår jätte bra när jag är med vänner, när jag bara kan sitta och prata med någon i timmar, elelr att man bara är nära varandra och bara känner jag mår bra när jag är med dig även om vi pratar eller inte. Moa och Ebba är sådana människor jag kan träffa när jag mår bra eller dåligt. Personer som jag kan umgås med när vi babblar på om allt, elelr bara umgås och nästan säga ingenting och det är ok. Grejjen är att vi ses.
 
 Jag önskar att man kunde säga till sig själv att sluta, sluta försöka var så jäkla perfekt. För ingen människa är perfekt, alla gör fel och misstag. Vem bryr sig om du inte kan allting eller är jätte bra på allt INGEN. INGEN bryr sig, lovar. Jag VET detta själv, men va ska jag göra åt saken. Jag kan inte rå för att jag alltid ska överanalysera skiten ur saker, att jag tar åt mig, att jag vill at alal ska må bra och sen slutar det med att jag inte mår bra. Om det gör så att alla mina vänner mår bra så är det väl ingen fara? 
NEJ Hanna, det är inte så det funkar, må bra själv och sen hjälp andra. DU själv. 
 
Att känna att man inte räcker till, att känna att man inte är bra på tillräckligt många saker, är hemskt. Är så ofta jag inte gör saker pga att jag känner att jag testade det en gång och det gick inte bra, så varför ska jag försöka. Spelen på ica är ett bar exempel. Är jätte många som kommer in och ska spela på hästar eller nått. Förra sommaren så försökte jag knappt, jag testade 3 gånger och då hade jag någon brevid som sa hur jag skulle göra, för tänk om jag gör fel? det går ju bara inte. Man får inte göra fel. Du ska kunna göra det direkt och rätt. Är väl ingen som orkar vänta på att du ska lära dig allt om det tar för många gånger. 
 
ett annat exempel är: Jag hör folk parata om att "vi besöker dig i Paris när du är kännd och har egen modevisning" eller," jag kollade på prodject runway härom dan, tänkte på dig då. Skulle lätt kunna tänka mig att du var med och vann hela skiten". Jag kan hänga med på det lite och drömma med, men sen kommer verkligheten och ger mig en "käftsmäll". Var fan Hanna tro inte att du är något. Varför skulle du kunna komma någonstan? du är bara du och hur många är det inte som vill jobba inom detta, det är tufft du skulle aldrig klara dig. Visst du kan sy lite, det kan många. 
 
Sen kan det vara något man är stolt över, verkligen nöjd med sig själv, ja jag är nästan lite lycklig över det jag gjort så kan pappa komma, som är en av världens petigaste person mot sig själv och ialf oss i familjen. Tycker ofta jag stressar igenom saker jag syr, de kunde blivit bättre om jag gjort dem om det tagit en timma längre osv. jag älskar vekligen pappa, men när en person som man har nära, som man bara vill ska uppskatta det man gör och stötta en så blir det sjukt jobbigt när de bara en liten gjrej som att ska det vecket verkligen var där?. På en hel kappa, så har jag lyckat få ett litet veck längst ner, syns nästan inte. Inte ens min lärare märkte. Då tar man det på ett helt annat sett än om någon helt randoom sa det. Så familj, vänner och lärare, det rä persone rjag verkligen lyssnar på, om det säger något tänker jag på det. En sak jag verkligen gillad emed Viveka (design lärare) var att hon kollade hur man gjorde, gav nya tips osv men sa alltid som du gör är rätt sätt, det är ditt plagg, din kreation du gör vad du vill. Men jag är här för att visa dig flera möjligheter, ge dig nya idéer med ny kunskap. För mig blir de nämligen jätte jobbigt om jag gör något och det är "fel", tycker det är något av det jobbigaste som finns. Min stavning har jag kommit över, jag vet att jag är dålig på det. Men det är ca den enda saken jag kan gå med att jag inte har greppat. Så om jag skulle ha sytt något och någon skulle säga, varför har du gjort så? ska man inte göra på detta viset, det har hänt och blir jag helt borta. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag tänker att allt jag kan är kanske fel. Så hur ska jag kunna lära andra männskor något? tänkt om jag lär dem fel? det går ju bara inte! 
 
Kort sagt är mitt problem att jag känner att jag måste vara bra på ca allt och att jag nästan intalar mig själv att jag mår bra jämt och ständigt. Jag måste må bra och det gör ingen, det gäller både att vara sjuk och bara känna att man mår dåligt, är urbalans. Såklart jag inte känner detta jämt och ständigt. Det är därför de är bra för mig att göra saker så jag glömmer bort det,får annat att tänka på men att känna att jag måste vara glad och att känna att andra mår bra är en del av mig. Sen att det kan göra att mitt liv är skit ibland är det bara. Har jag en vän som mår dåligt, mår jag också dåligt, så blir det när man ibland bryr sig för mycket. Men jag blir bättre och jag tänker oftare på att jag inte ska tänka så osv. Så att gå och prata hjälper, det har gjort mig mer medveten om saker. Så om ni mår dåligt över minsta lilla och känenr att ni vill prata med någon gör det! Det hjälper!
 

 


 

Har tänkt rätt länge på att göra ett inlägg som handlade om just mina tankar kring detta ämne. Att vara bisexuell, en hbtq-person helt enkelt. Sen inser jag så klart också att alla har det inte likadant. Det är ju inte så att alla hbtq-personer upplever exakt samma sak och det kan vara värre om man är bög istället för lesbisk på ett ställe och på ett annat ställe tvärt om. Någon kan ha det tuft med att våga säga det (komma ut ur garderoben) för sina föräldrar medans andra tänker att så klart jag ska göra det.

 

Att jag är så himla öppen med att vara bi är nog till stor del för att jag hade en sådan öppen och sjukt bra klass. Vi stöttade varandra och vi struntade i om du var Lesbisk, bög, bisexuell, född i felkropp osv. att vi alla hade olika läggningar var lika självklart som att vi hade olika estet inriktningar (bild, mode, dans och musik). Såhär borde det för övrigt vara över allt men nu är det inte det. Så därför har vi alla en egen historia, även om min kan verka himla nice och "glassig", kanske inte jag riktigt tycker det. det var äkndå något som jag hade gått och burit på i flera år. Men inte vågat säga något till någon, inte äns min mamma och vi kan prata om det mesta.  Men klassen jag gick i på högstadiet i var inte lika öppen med det, eller ja den var inte öppen över huvudtaget. Visst jag blev väl lite retade av vissa idioter till killar, bara för att jag hade sytt ca 4 plagg själv, som jag för övrigt gjort på syslöjden och detta var samman lagtunder dessa tre åren. Men det struntade väl de i, hittar man någon att reta någon för så tar man så klart den chansen. Så nae, var väl inte överdrivet taggad att säga något då.

 

På högstadiet hade man ju även så himla mycket annat att tänka på. Kroppen som utvecklas, eller inte utvecklas (i alla fall enligt en själv). Den bara stannade upp kändes det som, smal, kort, inga höfter, ingen rumpa, inga bröst - ingenting hade man som man skulle. Detta + glasögon, blyg och lite udda klädstil. Inget som skriker killmagnet direkt eller tjejmagnet för den delen (hade väl underlätta på den fronten om man varit öppen med det hela. Lite svårt att få en tjej om ingen vet att man faktiskt gillar tjejer). Nu i efter hand så inser jag ju själv också att det killarna bryr sig om kanske inte är att man ska ha stora bröst. Är inte riktigt det som skulle göra mig till en bra flickvän. Jag bryr mig inte heller direkt om min flickvän skulle ha en A-kupa eller D-kupa i storlek. Det är helt stört om det skulle vara det viktiga.

 

Kan inte direkt heller påstå att jag är den ända tjejen med dessa tankar. Nästan alla jag vet, hade komplex för sina bröst, antingen hade man försmå eller hade man förstora, inget var lixom bra. Så tänk er att ni går igenom allt detta och riktigt känner att jag duger fan inte till, saknar allt och jag har töntiga glasögon, sen börja du förstå lite förvirrat att du nog gillar tjejer också. Jag var aldrig helt säker på detta faktum att jag var bisexuell förens jag gick i nian, eller slutet av åttan. Det är ingenting man pratar om i skolan. Man tänkte inte riktigt på att känslorna man kände var vad de faktiskt var.

 

Men så struntade jag i lilla Vetlanda och åkte lite längre bort, Växjö. Där det inte va så himla mycket prat och inskränkthet som det så himla lätt blir i lite mindre samhällen. Hamnade i bästa klassen och redan efter ett halvår sa jag till mina vänner där att jag var bi. Efter ett halvår folk. Något som jag inte vågade säga till personernan i min högstadier klass efter tre år. Så bra var min klass på gymnasiet. Började med att säga det till mina vänner som jag känt ca hela livet, min bror. Min bror levde väl lite i förnekelse där i början, så blev arg på honom och mamma undrade vad det var som hänt efter som jag var så arg på bror min. Jag berättade då och hon svarade bara, jaha okej. Som att det var väl inget, spelar ingen roll att du gillar tjejer och killar. Kanske inte var det hon menade, hon blev kanske mest förvånad, överrumplad. Men svaret jag fick var himla bra ändå, kändes som att hon inte gjorde en så himla stor grej utav det. Vilket jag tyckte var himla nice. Då jag har sett alldeles för många filmer när föräldrarna blir arga, fattar inte varför det hänt just deras familj, om barnet verkligen inte är straight osv. Men detta är inte saker dit barn vill eller ska behöva höra. Detta gör inte saken bättre överhuvudtaget, bara värre. Då skulle jag bara känna att jag duger inte som jag är, kanske börja känna efter om jag faktiskt inte bara tänkt lite tokigt här i 4 år av mitt liv. För detta folk är något som är jobbigt att berätta. Jag gick i flera veckor och tänkte nu ska jag säga det till mina familj och mina vänner (som inte gick i Växjö). Även att jag kände mig stolt av att våga berätta och känna att de kommer nog ändå ta det helt okej, så var det svårt. Som tur var tog de det himla bra, visst fick man vissa frågor som  hur vet du det?, hur länge har du vetat detta? av några få utvalda. Vilket jag inte orkade bry mig om just då, utan bara svarade. Nu i efter hand hade jag gärna sluppit dessa frågor. Hur visste du själv att du var straight??? JO du bara visste det, man känner det bara. Inget ni har behövt att grunna så himla mycket på, ingenting ni har behövt säga till folk, för att folk bara antar det av en, att man ska vara just straight. Varför ska jag som en hbtq-person behöva komma ut, behöva våga  att säga detta till min familj, mina vänner?? Att våga. Inte som att ni andra övrigt 90% har det jobbigt med detta. Fundera på hur man ska säga det, eller ska man bara ändra sin status på fb, till gillar både män och kvinnor. Eller ska jag bara strunta i det, ta bort pressen från sig själv lite. Gå tillbaka till hur det var innan man visste. Går det verkligen?? Nu vet du ju att du inte är straight, inte kan du bara sudda och glömma bort det, i det är ju en del av dig.

 

Jag är sjukt öppen med min läggning, jag är det inte för att jag älskar att skrika ut: JAG ÄR BISEXUELL, bara så att ni vet. Lite "rubb it in my face" varning på det hela. Men jag tänker lite, om jag har det synligt på fb, instagram och min blogg så kanske världen kan fatta. Fatta att det inte är en så himla stor grej. 5-10% av världens befolkning gillar samma kön. Så det är inte så att vi är en på miljonen här, utan mer 1 på hundra. Tänker att om jag är öppen med det, så kanske någon annan ser det och känner jag ska fan med våga och så rullar det det lixom på. Jag startar en kedjereaktion. Ja det är himla stora tankar jag har om mig själv just nu, men jag måste ha det för att våga. Visst jag kan ibland känna att jag bara skulle vilja gå någonstans där det är en massa okunniga och inskränkta människor och bara "hångla upp" min flickvän inför alla dem och bara gå där ifrån och visa dem, att hej, ja vi finns också på denna planet. Och ne, vi ser inte alla ut som de steriotypiska hbtq-personerna. Det är inte överdrivet många som gör det för övrigt. Så klart det finns, men varför skulle alla vi se likadana ut om inte ni gör det?

 

Och ja jag fattar att jag kan sitta här och tänka att det är bara att gå till eran familj och berätta, men det krävs rätt mycket mod för att göra det. För att göra något så liten grej egentligen. som att att säga, jag gillar tjejer mamma och pappa. Men det är något som är sjukt svårt och jobbigt för många i dagens samhälle och ja jag säger detta år 2015. Helt sjukt att vi inte kommit längre. Visst emot på 70-talet då man insåg att det inte längre var en sjukdom (just det folk vi är inte sjuka, inte besatta av någonting från djävulen, vi är bara födda med det). Det är framsteg från 70-talet, alla som sett "tårka aldrig tårar utan handskar" vet vad jag snackar om. Helt sjukt bra serie för övrigt som jag rekommenderar alla att se. Speciellt ni "okunniga".

 

Folk undra varför vi fortfarande har pride parader. ja jo kanske för att det är inte jämställt än kanske? Kanske för att vi fortfarande inte anses var lika mycket värda av samhället. Det är två ganska bta anledningars tycker jag personligen i alla fall.

 

Har ni som då är tjejer, som är lesbiska eller bi också märkt personer som bara "åh du gillar tjejer, du vill inte ha en trekant?" är du dum i huvudet?? eller vad är det du håller på med. För det första om jag skulle vara lesbisk så gillar jag ju inte killar varför skulle jag då vilja ha en trekant med dig och en tjej?? (nu är inte jag lesbisk, men tänker att man borde tänka lite åt det hållet i alla fall), och varför tycker så sjukt många hetero killar att det är så sjukt sexigt när två tjejer hånglar?? och sedan tycker de att det är äckligt när två killar gör det. Det är fortfarande två personer av samma kön som hånglar med varandra. Låt oss va, om ett hetero par kan stå och hångla utan att någon bryr sig låt oss andra stå och hångla med våran partner då. Är det så himla svårt??

 

I början när jag kom ut så hade jag en kompis som ställde en massa frågor och då kom vi in på att det inte finns så himla många filmer där någon är bisexuell  (få gärna med hela hbtq-skalan av personer i filmer). Då svarade hon att i slutet av filmen är ju hen alltid med en kille eller tjej, så då har ju hen valt. Nej nej nej, det är inte så det fungerar. Jag är bi, jag gillar både tjejer och killar. Ja jag har nu en flickvän, men tänder ändå på både tjejer och killar. Inte så att jag vaknar upp en morgon och bara, "ja men nu har jag ju flickvän då är jag ju lesbisk, för nu har jag valt att jag bara gillar tjejer". Nej, jag gillar fortfarande båda, är bara så att jag kan lixom inte var ihop med en kille och tjej samtidigt, jag bestämmer mig inte för vem jag ska gilla. Nu är det bara så att jag gillar en tjej och that´s it. Inte så himla svårt att fatta tycker jag. Så när ni ställer en massa frågor om änd läggning, don't. Ni kanske inte tycker det är en så stor grej, men att behöva få förklara sig om sin läggning och att man gillar båda, att man har en flickvän men tänder ändå på båda könen är lite jobbigt i längden. Så sluta. Tack på förhand.

 

Så våga gott folk, försök att våga, det kommer bli lättare. det är jobbigt att säga det, för det är ingen grej man bara, "åh du förresten jag gillar tjejer och killar och jag är inte konstig för det, hehe". men de flesta reagerar bra och de som inte gör det går bara miste om en jätte bar och fin person, som har tagit modet till sig och vågat dela en himla stor sak med dig, så om du skiter i det så är det du som inte förtjänar denna personens närvaro. jag ångrar mig inte än dag att jag har sagt det till alla och är så himla öppen med det. Även att man kan få blickar ibland och kommentarer (kan inte på stå att jag fått överdrivet många, men en del). Så får man försöka, du kan vara dig själv och inte försöka vara någon du inte är. Du gör dig själv en stor tjänst, (för att låtsas att man är straight är man inte är det kan inte vara så himla lätt) och du blir ännu en i kampen som visar vad skåpet ska stå. En inspirationskälla till de som ännu inte vågar. Fler som vågar, ökar ändå chansen för att samhället ska utvecklas till fet bättre och se att vi måste ändra på saker.

 

Liknande inlägg