(bilder från förra sommaren) 
 
 När jag vaknade upp idag bara kände jag direkt att denna dagen kommer bli en riktigt skit dag. Hatar verkligen den kännslan, en slags hjälplöshet i det hatet att veta att idag vad jag än gör så kommer det inte vara en bra dag. 
 
Efter att ha legat i sängen i nån timma och bara varit där, varit varm, frusit, gosat med täcket, så tog jag mig tillslut upp och gick in i duschen. Satte mig sedan vid tv:n, åt frukost och hoppades på att jag skulle må bättre, intalade mig själv att jag mår bra. Det kommer bli bra, du kommer bli frisk och klara av jobbet 16.00-20.00. Jobbet är nära och det är bara 4 timmar, DET KLARAR DU!!!
 
Efter film och mys morgon med Stina och Axel, så klädde jag på mig gick ut och fotade i värmen. Fakeade ett leende, som om det var ett bevis på välmående och att jag inte höll på att dö av värmen, av febern och huvudverken.
 
Vid 13.00 så ringde jag väldigt motvilligt jobbet och sa att jag har fått feber och inte kan jobba. Det var sjukt motvilligt jag gjorde detta. Då det enda jag kunde tänka på att jag ringde in med kort varsel och att de skulle ha svårt att hitta en ersättare och att jag nog skulle kunna klara av jobbet om jag "bara" kämpade mer. Jag ignorerade det faktum att jag hostat hela morgonen, haft huvudverk, och feber. Att jag 15 mniuter innan jag ringde höll på att trilla ihop på golvet av att jag reste mig för att gå och hämta något. Jag var så yr att jag nästan inte kunde gå. Ändå så tog en KVART för mig att ta beslutet av att ringa och säga att jag inte kunde jobba på ica. 
 
När jag väl hade ringt jobbet och haft ångest över att jag ringt, ringde jag mamma, pratade med henne i 5-6 minuter då hon behövde iväg. Men det lugnande mig lite att bara få höra mammas röst. <3
 
Bröt 10 minuter senare ihop och bara grät, själv i soffan med kännslan av att jag orkar inte mer.
 
Orkar inte må såhär hela tiden
Ha huvudverk och vara feber varm i en enda dag till, räcker de inte med de senaste 50-60 dagarna?
ha ångest över att jag inte är tillräklig för mina vänner, för mitt jobb
ha ånget över att jag inte försöker mer med mitt fotande, eller försöker mer med att sy kläder åt folk, sälja kläder, designa
ha ångest över att jag hela tiden ska vara 100%    
ALLTID 
att inte bara kunna vara och skita i allt en dag 
Ha ångest över att jag jobbar för lite, men att var tillgänglig nästan hela tiden
orkar inte ha dagar då jag bara helt plötsligt börjar gråta och inte kan sluta 
 
Innser att jag inte kan må bra jämt, men när man har mer dåliga dagar än bra dagar, känner jag att det är något som inte står rätt till. 
 
När jag vaknar upp och mår skit och känner jag är helt ensam att alla mina kompisar/alla fina människor jag känner egentligen inte vill vara mina kompisar utan bara låtsas var det. Vem skulle låtsas vara någons kompis?!? Innser lika fort som tanken kommer att den inte stämmer, men även att jag vet att tanken är fel så finns den där, så mycket oftare än den borde. 
 
 

"att vara snäll"

Att alltid vara personen som vill alla människor väl, att vara personen som är sjukt godtrogen och nästan alltid tror på det folk säger, (för varför skulle folk ljuga, varför ljuga istället för att säga sanningen???), alltid tro det bästa om folk, ta jobben som är jättelångt bort och ger en ångest. Jag vet att det bara är jag som är ligger tillgänglig så jag tar jag det inte får de trolitvis ingen vikarie och det blir kaos. Jag är ledig den dagen så har ingen bra, ingen vettig ursäkt att inte ta jobbet, så jag tar det ialf.

 

Vill inte svika.

Vill finnas där för alla.

Alla underbara människor jag har i mitt liv.

Vill inte vara till besvär.

 

Såklart blir det fel även att jag menar väl o försöker tänka på alla andra, men det är inte med mening. Varför blir det fel? och varför ska jag gå runt och må dåligt för att jag försöker göra det så bra som möjligt för andra??? lyssnar på vad de behöver och handlar och agerar därefter. När ska jag börja förstå att jag inte kan vara alla till lags och börja tänka på mig? Eller blir det egoistiskt då, det är så det känns, men är det verkligen egoistiskt att vilja må bra?

Att alltid vilja göra allt bra för alla som betyder mycket för en. Att personer som man är nära mår dåligt o inte känner att de kan träffa en på flera månader, men man ser hela tiden personen med andra när man går ute eller sitter hemma och kollar facebook, instagram. Och det enda som händer är du själv istället mår skit, får ångest och undrar varför de hänger med andra och inte dig. Vad har jag gjort för fel? Varför duger inte jag? Varför funkar det att ha alla andra i livet och inte du själv??? Då det enda jag gör är att försöka tänka på andra och att de ska må bra. Vad är det jag gör för fel? Vad är det jag ska ändra på?

 

Samtidigt inser jag att det är inte rimligt att jag ska göra allt för alla, men det blir så. Kan inte rå för det. Kan inte handla på något annat sätt. Jag har fastnat i en vana, en vana som är så svår att bryta.

 
 
 
 
 
För mig va det först skönt på något sätt hade man en person man gillade så sjukt mycket och verkligen kunde prata med om allt! Någon som förstod mig sjukt bra o visste hur det var att inte må bra.
 
Men när båda når botten så blir det så otroligt jobbigt. När jag själv verkligen måste träffa folk och den andra skärmar av sig. Det krockar. Det blir fel och svårt. Man blir upprör i onödan enbart över att vi funkar olika + att min hjärna spökar o hittar grejjer som inte finns, över analyserar allt som händer i mitt liv. Allt som händer snurrar i mitt huvud om och om igen och gör att jag inte kan sova och mår ännu sämre.
 
Jag är även personen som mår dåligt när personer som jag älskar och bryr mig om sjukt mycket mår dåligt. Vilket jag har en del personer i mitt liv som faktikst gör, så många människor som är så otroligt fina och snälla, mår skit. Att ha personer som står mig nära och mår dåligt gör alltså lite att jag faktikst mår sämre.
 
Så att veta att personen jag har kär nått botten blir inte bättre för mitt liv, då jag redan inombords mår skit. Även att jag och vad som ialf känndes då som "det bästa som hänt mig", bara träffades o var tillsammans en väldigt kort tid så var det underbart o den sjuka glädjen jag haft när jag varit med honom är enorm. Hur han kunde få den sämsta dagen att bli bra genom att bara vara. Jag är så otroligt lycklig att han kom in i mitt liv, o kommer att stanna, även om det är som en vän, även om det kommer va sjukt jobbigt först att inse att jag inte kan krama om honom och sen ge honom en kyss eller be honom stanna över och hålla om mig hela natten.
 
Jag är också så sjukt stolt över honom och mig själv att vi båda har tagit tag i våra liv o försöker göra dem bättre. Att erkänna att man behövt hjälp o prata med någon är så sjukt svårt och att ringa eller be någon ringa är en så stor och otroligt bra grej! Så otroligt stolt över honom o älskar honom sjukt mycket, så tacksam att få en ny vän när all den här skiten är över för det kommer fasen vara så sjukt jobbigt nu i säker nån månad eller två.
deprimerad, deprission, förhållanden, tankar,

Liknande inlägg