"att vara snäll"

Att alltid vara personen som vill alla människor väl, att vara personen som är sjukt godtrogen och nästan alltid tror på det folk säger, (för varför skulle folk ljuga, varför ljuga istället för att säga sanningen???), alltid tro det bästa om folk, ta jobben som är jättelångt bort och ger en ångest. Jag vet att det bara är jag som är ligger tillgänglig så jag tar jag det inte får de trolitvis ingen vikarie och det blir kaos. Jag är ledig den dagen så har ingen bra, ingen vettig ursäkt att inte ta jobbet, så jag tar det ialf.

 

Vill inte svika.

Vill finnas där för alla.

Alla underbara människor jag har i mitt liv.

Vill inte vara till besvär.

 

Såklart blir det fel även att jag menar väl o försöker tänka på alla andra, men det är inte med mening. Varför blir det fel? och varför ska jag gå runt och må dåligt för att jag försöker göra det så bra som möjligt för andra??? lyssnar på vad de behöver och handlar och agerar därefter. När ska jag börja förstå att jag inte kan vara alla till lags och börja tänka på mig? Eller blir det egoistiskt då, det är så det känns, men är det verkligen egoistiskt att vilja må bra?

Att alltid vilja göra allt bra för alla som betyder mycket för en. Att personer som man är nära mår dåligt o inte känner att de kan träffa en på flera månader, men man ser hela tiden personen med andra när man går ute eller sitter hemma och kollar facebook, instagram. Och det enda som händer är du själv istället mår skit, får ångest och undrar varför de hänger med andra och inte dig. Vad har jag gjort för fel? Varför duger inte jag? Varför funkar det att ha alla andra i livet och inte du själv??? Då det enda jag gör är att försöka tänka på andra och att de ska må bra. Vad är det jag gör för fel? Vad är det jag ska ändra på?

 

Samtidigt inser jag att det är inte rimligt att jag ska göra allt för alla, men det blir så. Kan inte rå för det. Kan inte handla på något annat sätt. Jag har fastnat i en vana, en vana som är så svår att bryta.

 
 
 
 
 
För mig va det först skönt på något sätt hade man en person man gillade så sjukt mycket och verkligen kunde prata med om allt! Någon som förstod mig sjukt bra o visste hur det var att inte må bra.
 
Men när båda når botten så blir det så otroligt jobbigt. När jag själv verkligen måste träffa folk och den andra skärmar av sig. Det krockar. Det blir fel och svårt. Man blir upprör i onödan enbart över att vi funkar olika + att min hjärna spökar o hittar grejjer som inte finns, över analyserar allt som händer i mitt liv. Allt som händer snurrar i mitt huvud om och om igen och gör att jag inte kan sova och mår ännu sämre.
 
Jag är även personen som mår dåligt när personer som jag älskar och bryr mig om sjukt mycket mår dåligt. Vilket jag har en del personer i mitt liv som faktikst gör, så många människor som är så otroligt fina och snälla, mår skit. Att ha personer som står mig nära och mår dåligt gör alltså lite att jag faktikst mår sämre.
 
Så att veta att personen jag har kär nått botten blir inte bättre för mitt liv, då jag redan inombords mår skit. Även att jag och vad som ialf känndes då som "det bästa som hänt mig", bara träffades o var tillsammans en väldigt kort tid så var det underbart o den sjuka glädjen jag haft när jag varit med honom är enorm. Hur han kunde få den sämsta dagen att bli bra genom att bara vara. Jag är så otroligt lycklig att han kom in i mitt liv, o kommer att stanna, även om det är som en vän, även om det kommer va sjukt jobbigt först att inse att jag inte kan krama om honom och sen ge honom en kyss eller be honom stanna över och hålla om mig hela natten.
 
Jag är också så sjukt stolt över honom och mig själv att vi båda har tagit tag i våra liv o försöker göra dem bättre. Att erkänna att man behövt hjälp o prata med någon är så sjukt svårt och att ringa eller be någon ringa är en så stor och otroligt bra grej! Så otroligt stolt över honom o älskar honom sjukt mycket, så tacksam att få en ny vän när all den här skiten är över för det kommer fasen vara så sjukt jobbigt nu i säker nån månad eller två.
deprimerad, deprission, förhållanden, tankar,
 
 
Ligger i sängen, klockan är 23.21, jag skickar ett medelande till Max oxh skriver godnatt och att jag gillar honom. För att jag tycker att borde få höra det hela tiden, pga att han är bäst och jag gillar honom som fan. 
Men jag blir uppe ett tag till, för fast i serien jag kollar på, Bron, en av mina favorit serier. Klockan närmar sig midnatt. Jag kollar klockan och fb lite snabbt, vill inte missa för mycket av serien heller, klockan är 23.45. Jag fortsätter kolla, snart blir det ett nytt avsnitt. 
 
Några minuter senare brister jag ut i gråt, varför?? vet jag inte, det enda jag vet är jag vill ha någon hos mig, men alla i huset är ute eller sover på annan plats. Jag forsätter gråta och titta på Bron, gråter och fortsätter titta även att jag gråter och knappt kan andas. Får panik, gråter och vill bort, bort ifrån att känna såhär och gråta utan att veta varför. Såhär var dte i 35-40 minuter. Jag grät alltså konstant i över en halv timma utan att faktikst veta varför. Det är som att jag bara brister.
 
Jag vill säga att det är först gången det hänt, men det är det inte. 
 
Så jag är så otroligt glad att jag i onsdags, åkte till UMO och fixade så att jag åter igen kan prata med någon, men första tiden är om en månad och sen berorende på vad de tycker så sätts jag i kö, och jag vet inte hur mycket jag kommer att prioriteras, det är de som bestämmer, jag hoppas på det bästa. 
 
att må dåligt, deprission, tankar,

Liknande inlägg