psykiskt ohälsa
 
något som folk fnyser åt och ofta tänker att det är väl inget. För många förstår inte hur en människa bara kan må allmänt jäkla dåligt "utan någon anledning". Det är ju inte som att personen har brutit benet eller något, hur kan hen då må så dåligt.
 
Jag har pratat med så många i min ålder som mår dåligt och är deprimerade och det är mycket vanligare än vad du tror. Hade en kompis som skrev till mig för någon dag sedan och undrade om det var konstigt att hen mådde dåligt nu när hen jobbade, kände hen att hen inte hann träffa de människor hen älskar och vill se, pga jobbar hela jäkla tiden och verkligen hinner inte och undrade om det bara var hen som kände så??? Mitt svar var såklart nej, för jag vet precis vad hen pratar om.
 
 Jag  ände så när jag höll på  och vickade i typ hela Vetlanda kommun. Menar inte att alla som jobbar hela tiden och inte hinner träffa vänner kommer bli deprimerade, så är verkligen inte fallet. Alla är olika mycket sociala människor. Men det var precis så det var för mig 2015, på hösten, jag hade tagit studenten, var van vid att se mina kompisar varje dag, en del av dem ialf. Hade skola, bloggade, sjöng i kör osv hade hela tiden saker at göra. Sen jobbade jag hela sommaren, klämde in att träffa vänner, i mitt schema som bestod av halvdagar, jobba helg och 11 timmars pass. Fick ett nytt jobb ett tag, sökte nytt fick ett efter 2 veckor, men då det var som vikare så fick jag inte så mycket jobb. Var vissa veckor jag fick jobb bara en dag, vilket gjorde at jag sov halva dagar och kände at jag mest inte hade någon anledning att gå upp ur sängen.
 
Och jag är personen som måste träffa folk, måste ha saker och göra. När jag är själv för mycket så börjar jag tänka tillbaka på gamla saker, tänka på nya saker, överanalysera och blir bara mer och mer osäker på mig själv och kommer in på tankar som varför någon äns skulle vilja vara min vän? varför skulle någon vilja ha mig? då är jag ändå en person som sätter andra före mig själv ganska ofta, då jag mår bra när andra mår bra. Om personer i min närhet mår skit mår jag skit åt dem, vilket inte underlättar det hela var glad hela tiden grejen som är lite av grej.
 
Sen hjälper det inte att jag måste ha koll på allt och ja vara duktig på allt. Jag vill vara duktig i skolan, har alltid velat ha höga betyg, hinna vara hemma med familjen, hjälpa till, vara med vänner, laga mat, blogga, fota, sy, måla, hur kan man ens hinna detta utan att bli stressad? svaret är det kan man inte. Men jag vill hinna allt, så jag tvingar mig själv att hinna allt, tvingar mig själv att vara glad även när jag inte är det. När jag gör saker med mina vänner och de inte är så pepp, försöker jag vara pepp åt dem också och det är utmattande och tog så långtid innan jag ens tog mig till UMO och bokade en tid för att prata med någon. Det var inte förens en främmande människa sa till mig att: "du kan inte vara glad hela tiden och du kan inte göra alla nöjda hela tiden"  innan jag fattade och insåg att det var det jag gjorde. När jag väl gjorde det så mådde jag mycket bättre. Det blev inte bra efter första besöket eller andra, men det blev lite lite lite bättre för varje gång. Jag kom tack vare mina besök till UMO på att slöjdlärare kanske  är en bra grej. Det kommer ta tid innan du mår bra och bara för att du mår bättre betyder inte det att det inte kommer komma svackor, men om du pratar med någon kommer du komma på vad som funkar för dig att må bättre. Även är du vet vad det är som får dig att må bättre kommer du antagligen att få tvinga dig själv till att börja göra det, tillslut kommer det bli lättare och lättare att faktiskt göra det och du kanske inte varje gång måste tvinga dig till att göra det.
 
Tack vare att jag gick och pratade med någon insåg jag att jag på riktigt varje dag, utom få undantag, "varit glad" för att det är något jag tror folk förväntar sig av mig. Jag kan inte må bra jämt, hur kan jag må bra när min morfar dör, eller när man är stressad över skolan, att leta bostad och samtidigt får veta att mormor har fått cancer??? ingen människa kan må bra då, det är logiskt att må lite skit då.
 
Så ja jag mår bättre, men jag har dåliga dagar, jag tycker ofta att det tuffaste på hela dagen kan vara att bara ta mig upp ur sängen...och jag försöker träffa folk ofta för att jag behöver det, de får mig att tänka på annat och de får mig att må bra! Jag kan bli lite över drivet klängig på folk och vill ses hela tiden, det är för att jag antagligen tycker personen i fråga är fett nice att hänga med och att jag vet att ja jag mår bar av att umgås med folk. Något annat som är de bästa som finns är att bara ha någon som du kan träffa även om du mår skit och inte vill prata utan bara vill umgås med någon, ha någon som håller om dig och bara få dig att känna dig så sjukt trygg och älskad utan att säga ett skit.
 
Så gå till någon och prata med om DU mår dåligt, jämför inte DINA problem med andras, känner du att du mår dåligt så gör du det. Inga problem är försmå problem. Jag älskar att jag har några kompisar jag kan prata om allt med, för jag är personen som behöver få prata av mig, men även personen som bara vill umgås utan att säga något men vill ha någon där. För ibland som mestadels nu förtiden vet jag fasen inte äns varför jag mår dåligt och då är det jäkligt svårt att prata om det, vilket i sin tur gör att man blir arg, för hur kan jag må dåligt utan att veta varför?!?
 

Liknande inlägg

Kommentera

Publiceras ej